Jag vaknade i mitt rum efter en underbar natt. Samma dröm som alltid. Att vara rik.

"Jag var alltid den alla tittade på i korridoren. Det skulle se bra ut att vara rik med mitt perfekta ansikte" Tänkte jag.

Jag kollade runt i rummet. Allt på över våningen av mitt rum stod rätt iallafall. Sängen, garderoberna runt sängen, kuddarna, skrivbordet och såklart det bästa i hela rummet spegeln. Jag släpade mig till garderoben för att ta fram kläderna för idag sen kom ja på att det var första skoldagen efter majlovet vilket nu bara var två veckor kvar på hela året sen till collage. Jag rotade igenom hela garderobel i en timme o sprang ner till köket.

"Var är mitt svarta och vita linne med tajtsen?!"Fräste jag.

"De ligger i tvätter kommer du inte ihåg att du hade de när du va med... Ja vad han nu hette" sa mamma vänligt.

Var hon alltid tvungen att vara så. Jag var tvungen att fundera på vad rätt ord var och sen kom ja på det. Hon var alltid tvungen att vara så Hörtig. Jag sprang upp till garderoben igen. Hittade ett svart och vitt linne äntligen! Jag suckade tungt och gick vidare till spegeln. Jag tog som vanligt fondation puder och maskcara med lite ögonskugga. Ruffsade till håret och sen hade jag lite längre tid på mig så jag tog mig tiden att kolla på gamla foton på mig Marie, Erica och Klaudia. Så mycket vi hade förändrats på tre år. Jag log för mig själv sen tutade någon utanför huset. Så jag gick till fönstret. Såklart var det Jonas. Jag tog väskan och började gå till dörren. Mamma stoppade mig precis när jag tog tag i handtaget till ytterdörren.

"Ha det så bra i skolan nu" sa hon och pussade mig lätt på hjässan.

"Ja, Det ska jag ha. Jag skulle precis gå som du ser." sa jag och vände på klacken och gick ut genom dörren.

Jag hörde henne stänga dörren så det var fritt att gå vidare till Embrys bil. Jag hade inte tagit mitt kör kort än så han kör mig tills jag har tagit det. När jag steg in i bilen nästan överföll Embrys mig. Men jag besvarade kyssen. Jag hade nog aldrig varit så kär i hela mitt liv. Okej så säger jag till alla killar jag har varit tillsammans med men det här var speciellt. Han lutade sig över mig och till slut så slutade han som om han hade gått över en gräns eller klivit på en spik. Han vart alldeles stel och lutade sig tillbacka.

"Du ska inte förvandlas till något monster nu va?" frågade jag ironiskt.

"Skulle inte förvåna mig" hörde jag han muttra. Så lågt att det inte var meningen all jag höra det.

Vi åkte iväg och jag iakttog han med minsta lilla rörelse. Vad menade han med att det inte skulle förvåna honom? Ja, något var det i alla fall. Och jag skulle få reda på dem. När vi kom till skolan ringde min mobil och Jonas saktade ner. "Marräh" stod det på discplayen.

"Tja Tja" svarade jag.

"Tja. Möt oss vid våra skåp"

"Okej, Ses då."

"Puss."

"Puss."

Vi lade på.

"Jag ska möta Marre, Klaudi och Ica vid våra skåp. Ses vi sen?" frågade jag Embry.

Han suckade.

"Okej under håltimmen."

Han lutade sig framåt som jag. Och kysste honom. Han besvarade kyssen och den tog slut väldigt fort. Inte likt honom men om det var så han ville ha det så får han väll det. Vi vinkade till varandra och han försvann med bilen mot parkeringarna. Runt mig så fanns alla nya elever som såg ut och vara lite vilse. Det skulle jag nog också vara i en byggnad med fyra avdelningar för sjuan, åttan, nian o sen ytligare för matsalen och gympasalen. Jag gick in i den tråkigt vanliga bruna tegelstens byggnaden och sen genom glas dörren. Som var tvungen att fixas vart andra vecka för att någon förstört den. Tog första höger sen vänster i korridoren. Sen runt hörnet till våra skåp och där stod alla o pratade.

"Hej!" skrek jag.

Alla suckade. "Vad har hänt?" frågade jag.

"Marre ska fick sitt uttagnings papper från Roms Skådis Callage." sa Klaudia.

"Men det är ju otroligt kul." sa jag.

"Till Rom i Italien." fortsatte Erica.

Jag suckade. Och sen kom jag på att det inte bara var Marie som hade dåliga nyheter. Vi skulle gå ut i år. Så det betyder att vi alla skulle skiljas åt när vi ska välja collage. Och det betyder nog att de ska någon annan stan allihopa. Jag skulle till holliwood för att bli modell. Marie skulle till Rom för att bli skådis. Nu var det bara två kvar.

"Vart ska ni?" frågade jag till slut för att avbryta tystnaden.

"Jag ska till Bombay i Indien för att bli Sångerska. Och Erica ska till Tokyo i Japan för att bli en känd desiner." förklarade Klaudia.

Jag vågade inte lite på min röst tillräckligt mycket att jag vågade säga att jag skulle till Hollywood i tre år på callage. Jag kunde ta det senare. Eller det kanske är bättre att säga nu.

"Det värkar som om alla fyra ska åka ut ur landet." sa jag till slut. Jag kollade ner och jag hade inte tänkt kolla upp igen.

"Vart ska du?" undrade Erica.

"Jag ska till holliwood och gå på ModellCallage" svarade jag stålt.

"Men vet nu vad? Jag tycker att vi borde gör något kul av det halv år vi har kvar!" föreslog Marie

Vi började gå igenom korridoren och såklart var allas blickar på oss. Folk gick ur vägen när vi kom i närheten för att inte stå i vägen. Och vi forsatt att babbla o fnittra när det kom en ny person som antingen var ful eller snygg. Sen gick vi förbi anslags tavlan med alla nya aktiviteter. Alla tvärstannade samtidigt. SKOLBALEN! Alla kollade på varandra samtidigt o sedan började alla hoppa och skratta av lycka.

"Det är skolbal om en vecka!" skrek vi samtidigt. Just då kom en ny kille i skolan som inte såg sig för och krockade in i Marie. Det var bara det att han hade ett fullt glas med juice. Marre skrik av skock o sprang in på tjej toan. Vi sprang efter och letade efter henne i båsen. Jag hörde snyftningar och antog att de var Marie.

"Marre, ska jag hämta mina extra kläder jag har exakt lika danna som du har på dig?" frågade jag

Hon tog en snyftning och kollade ut ur båset.

"Kan du de?" frågade Marie.

Jag himlade med ögonen.

"Såklart jag kan." sa jag och började att små springa mot våra skåp.

Men såklart skulle Rektor Skarpe komma just då. Jag letade i fickorna och glömde att jag inte hade fått något passerkort än.

"Miss. Andersson. Var är ditt passerkort?" frågade Mr. Skarpe strängt.

Jag kollade upp. Och mötte hans blick.

"Jag har inte fått de än." svarade jag lågt.

Den ända på hela skolan som inte aktade sig för mig jag och mina vänner var Rektor Skarpe eller som vi brukar kalla han Rektor kort byxa efter som om hans humör inte är det bästa.

Han vände sig om och gick vidare. Han brydde sig antagligen inte om dem. Han hade antagligen andra små ungar att skälla på. När jag kom till skåpen öppnade jag och kikade in och som förra året la de på rätt plast. Jag grep hårt tag om allt och började springa till tjej toan.

"Här jag hittade de hade kunna kommit snabbare men Rektor kort byxa stoppade mig" sa jag och kastade över byxorna till Marie inne i båset.

"Tack" sa hon bara och skyndade sig på kläderna. Vi sprang till skåpen för att hämta Engelska böckerna och Marie skulle lämna sina kläder så att hon slipper släpa på de hela dan. Medan vi rotade genom våra skåp tog jag tiden att fråga vem de skulle gå på skolbalen med.

"Ja, den frågan kan vi ta upp om kanske två dar eller så ringer vi i en konversation ikväll" sa Klaudia."Vilket innebär att han inte har frågat dig än" fyllde jag i "Ingen har frågat någon av oss ännu"

Vi gick till våra klassrums aktiviteter och fick våra passerkort och våra papper för fritidsaktiviteter på skolan. Vi tog som vanligt. Jag cheerleading Marie tog fotboll Erica tog wollyboll och Klaudia tog Kemi. Och efter skolan gick vi till köpcentrum i Los Angeles. Vi tog en fika och shoppade lite. När jag kom hem och gick upp till mitt rum. Det hade blivit mörkt så jag gick ut på balkongen.

Embry stod där. Han var alltid lika vacker. Sitt bruna hår som räckte ner till axlarna och hans Blåa ögon, med bruna hy. Jag tänkte just klättra upp när han tog ett skutt och var ute på balkongen.

"Varför var du så konstig i morse?" frågade jag fundersamt.

Han bara stod där och suckade.

"Det kan jag inte säga." svara han bara.

Vi stod tysta ett tag. Men han tog sig äran att avbryta tystnaden efter 5 minuter.

"Kommer du ihåg för två år sen historierna jag berättade om människorna från kusten?" frågade han.

"Ja, Om vampyrer, varulvar och alla andra monster" svarade jag fundersamt.

Han suckade och gick ett varv på balkongen.

"Jag vet att jag inte kan säga men du kan försöka att hjälpa mig lite!" skrek han.

Jag såg skräckslaget på honom.

"Jag lovar att jag ska försöka" lovade jag men inte visste vad han pratade om.

Han klängde sig över räcket på balkongen och sprang iväg.

Jag gick in i värmen igen. Vad var det han ville säga. Han hade varit konstig hela dagen. Han sa imorse att han skulle komma till håltimmen men han kom inte. Jag kysste han men han va alldeles stel. Ja, jag har iallafall inte gjort något. Jag la mig på sängen och tänkte och efter ett tag så somnade jag. Den natten drömde jag om vad han hade berättat på fiket för två år sen. Och plötsligt kom jag på vad det var och vaknade med att ryck.